Igår kväll då Elsa skulle lägga sig hittade hon en fästing i nacken.
Jag har sagt till henne att känna i nacke o armveck o såna ställen om kvällarna för att kolla av (vi kollar ju oxå förstås)...o då hittade hon alltså ett sånt där snuskäckel.
Fästingen hade precis satt sig så den hade inte hunnit suga nåt blod, ändå satt den ju delvis fast så den var svår att greppa. Jonas fick dra med pincett men det blev en bit kvar...vi petade o lirkade o sen baddade med alsol. Kollade på nätet o där stod att man skulle låta det som inte kommit med vara kvar för att kroppen stöter bort det sen, så nu får vi vänta o se då =/ Ringde sjukvårdsupplysningen i morse för säkerhets skull.

Till vilken nytta finns de?
Ingen, antar jag.

Jävla äckel!



Hur kommer det sig att man aldrig reagerade över fästingar då man var liten?
Jag vet en endaste gång jag kom i kontakt med nån...då jag o Malin byggde vår flotte o Malin fick en sån snusk på benet. Men annars då? Så mycket som man rännde runt i naturen som barn...
De kanske ploppade upp i massor i slutet av nittiotalet ;)