...inlägg om ni vill ha hela storyn.

Å ändå kommer jag väl glömma hälften o får lägga till senare ;)

 

 

Jag vaknade vid midnatt, natten mot lördag, av en rejäl värk. Sa till Jonas att jag skulle upp o knalla runt lite o se ifall det gav med sig. Gick på toa o hade blött lite så jag ringde Karlskoga för att checka av med dem.

De tyckte bestämt att vi skulle åka in med detsamma så vid ett ringde vi Karin, vår alldeles egna privata BB-chaffis som ställt upp förr, i ur o skur ;)

Hon var snabbt på plats, liksom Anna som vi ringde hem o som skulle passa på de små här hemma. Jonas skulle ju snart vara tillbaka trodde vi ;)

 

Var inne på BB strax efter två...o strax före tre kollade de efter att ha tagit CTG-kurvan o då var jag öppen fem cm. Hade väl en o annan värk, men inte så regelbundet eller starka.

Tror det var vid fyra nån gång som helvetet började ;)

Har aldrig under någon förlossning upplevt sån smärta tror jag. Menar, det gör ju så inihelvete ont, men det var fan ännu värre nu. Hade lustgasen men fick aldrig någon effekt av den, men den är som en tröst där i näven iaf.

Det var bara vi på hela avdelningen så barnmorskan var närvarande så gott som hela tiden och trots att hon, uskan o Jonas fanns där så kände jag mig helt jävla utlämnad o ensam samtiodigt som jag kände mig som en apa i bur som alla satt o tittade o koncentrerade sig på.

Kan inte sätta fingret på det, men jag kände mig inte alls tillfreds över huvudtaget och allt var så jäkla segt, tiden stod stilla, jag sa flera gånger att det gick så sakta framåt. Trots bara två krystvärkar så kändes den sista lilla stunden som en hel evighet. Jag var helt slut då Lilla Liten äntligen kom ut, 05.57 på lördagsmorgonen.

Min värsta förlossning någonsin, både smärt- och känslomässigt.

Helt utmattad hade jag vår Lilla Liten vid bröstet, kände konstigt nog inte den där rejäla lyckan men var självklart glad över att hon äntligen var här. Jag var bara så matt, trött och slut. Å så malde de på om att moderkakan skulle ut o de tryckte på magen och jag krystade...de tryckte hårdare o jag tog i. Men nä. Den ville inte ut.

De fortsatte trycka o ni som varit med, ja, ni vet ju att magen inte gärna vill ha några hårda tag sådär efter en förlossning... =/

Tillslut ringde de dit en läkare...som kom o tryckte han oxå. Å de slet o drog i navelsträngen, tryckte igen...men nädå.

 

Så då sa läkaren på knagglig svenska att "Moderkakan måste ut! Jag ska ta ut den (Jag skiter i om det är Moder Theresa eller Sean Banan som tar ut den bara nån gör det NU tänkte jag).

 

Å så fortsatte han: "Jag måste ta in handen och hjälpa till att få ut moderkakan! (precis vad jag INTE ville höra!) så du måste sova för att undvika smärta! (Nähä???)

Sen gick det fort för då var det folk som kom o hämtade mig o Lilla Liten fick jag lämna kvar hos Jonas o så rullades jag iväg till Op.

Det kändes som en dålig sjukhusserie på TV när jag såg lamporna o det rutiga i taket svepa förbi o jag som aldrig blivit sövd förut började smått få panik.

När de rullade in mig i första rummet vid Op så kom det en fjäril(?!). Jag förknippar fjärilar med döden...eller iaf att döda kommer typ på besök ;)

Har ni med er en fjäril hit, undrade sköterska där snopet.

Nä, sa den bakom mig, den måste ha varit här innan.

Å jag tänkte bara att jaha, nu är det kört, that´s it, liksom ;)

 

Men så blev jag lugn så fort jag rullades in i operationsrummet för där satt en klasskompis från vårdlinjen som jag inte sett på säkert tjugo år, haha ;)

Å hon ingav sånt lugn med sitt fina sätt o sin utstrålning. Hon måste va en av de vackraste människorna som finns, så otroligt naturligt vacker o fin alltså. Å vi småpratade lite o sen tvärslocknade jag ;)

 

Uppvak på IVA under fm. Slumrade till o från...vet att jag pratade med Annelie nån gång, några andra däremellan...o så frös jag så jag hackade tänder. Å så grät jag lite för jag ville verkligen upp till Jonas o vår bebis. Kände mig mörbultad till max.

 

Halv tolv fick jag äntligen komma upp på BB!

Lycka!

Jag var bara så enormt jäkla trött efter narkosen. Dessutom hade läkaren haft problem att få bort moderkakan som suttit fast i livmoderväggen och hade fått slita bort bitar, men allt hade kommit bort iaf. Det innebar stor blodförlust och jag hade förlorat över en liter där under op. Fick dropp o nån annan medicin på plats o sen tabletter efter på avdelningen.

Tur att man relativt enkelt kan få hjälp med sånt här iaf...tänk att folk faktiskt dog förr när sånt hände...

 

 

Sedan var Jonas tvungen att åka hemåt så han fixade skjuts hem o Dalan var snäll o hämtade (tror jag väl det var?) Han blev ju kvar på sjukhuset lite längre än vad vi räknat med iom att det blev som det blev ;)

 

Anna fixade ju de små hemma på morgonen men hon var utringd på jobb så hon ringde min mamma (mormor alltså) och de små var välkomna ner till dem tills dess att Jonas skulle komma hem, det var inga problem!

Dessutom åkte Julia o Jimmy dit och hjälpte till att passa på barnen en stund under eftermiddagen innan Jonas kom.

 

Eftersom jag var så trött efter allt som hände o vi ju faktiskt inte sovit sedan natten innan, så blev det en tröttsam dag. Jag var låst till sängen pga blodförlusten och det var bökigt o krångligt med kateterpåsen.

 

 

 

Lilla Liten låg mest o sov...och jag slumrade till o från. Grät däremellan o tyckte synd om mig själv, hade fruktansvärt ont överjävlaallt och regnet utanför passade alldeles utmärkt ;)

Under kvällen bröt ett sjujäkla oväder ut och det blixtrade massor över hustaken som jag hade utsikt över.

Till morgonen därpå hade jag hunnit få ännu mer ont av att ligga krångligt i den obekväma sängen o så två proppar i benen för att jag varit stilla =/

Aj satan!

 

Men sen drog de katetern iaf o jag fick komma upp o duscha. Härligt!

Liten sov gott under natten iaf och eftersom jag vet att bebisar sover så gott som hela första dygnet och är lite gnälliga o kinkiga andra dygnet  så räknade jag nu med att få lite mer jobb och att få börja ha henne mer vid bröstet.

Men se det var hon inte med på, lilljäntan ;)

Hon var lite ovillig att suga och inte förrän i morse kom hon igång ordentligt med det.

 

     

 

     

 

     

 

Jag orkade inte ringa runt till folk...orkade inte krångla med datorn eller knappt tala med mina fina där hemma.

Talade lite med mina systrar o med barnen o Jonas lite snabbt bara.

Annars fördrev jag tiden med att äta sjukhusmaten jag längtat efter (som inte alls var så gott den här gången), småslumra...samt förstås hålla om o gosa o snosa på Lilla Liten som fick namnet ELIN!