...ett långt inlägg just nu om hur jag känner det o hur jag har det.

Om hur jag aldrig får sitta ner ens för att äta, hela tiden ska passa upp på andra o hur lite de här hemma ens märker vad o hur mycket jag gör!

Idag har det gått i ett i ett i ett. HelaJävlaTiden!

Uppskattat av familjen?

Nä. Precis.

Känns som en pissig dag, helt enkelt. Jag är trött, helt slutkörd, fysikt o psykiskt.

Jag är skitless på det mesta. På de flesta!

Men man får ju ofta inte visa att man är trött o grinig...speciellt inte då man har stor familj...för det har man ju valt!

Borde kanske inte ens skriva ner...

 

 

Å andra sidan, det är min blogg o jag gnäller o svär hur jävla mycket jag vill!

 

 

 

Men iaf.

Det bidde kalas och nio fnittriga tjejer fikade, hade disco, lekte o hade skoj. Tror jag väl de hade...skoj alltså. Det verkade så. Å Fian var så glad över sin nya kompis.

 Lite kaos blev det väl då Jonas drog på kaffe hos R och Emma drog ner en tillbringare saft på golvet. Samtidigt som tårtan skulle skäras upp o Julia, Jimmy o Anthon kom hem med Anthons möbler o allt annat från lägenheten i Örebro. (Tusen o åter tusen tack för hjälpen!!!)

Men det löste sig.

 

Å sedan, då kalaset var slut, så dukade vi undan o så lämnade jag några små hos Anthon, tog Emma med mig o körde ut Jonas o Jimmy till en fest de skulle på.

Åkte hem, väckte Emma som somnat i bilen å precis då kom M o T för att hämta saker som Anthon kört hem från Öret till deras A. Det stuvades på kärra och så gick jag rätt in i köket, röjde upp resten av kalaset och började med maten. Varvade matlagningen med att hjälpa Anthon flytta o dra med möbler. Å försöka få småungar att hålla sams. Tog ganska lång tid innan maten blev klar (lätt o laga mat när man ska göra tusen saker till) o då hade Stina hunnit somna.

 

Servade vid matbordet, hade en kompis till barnen på mat oxå, fick avbryta min mat för att slänga en smutsunge i badet, fortsatte äta kall mat (inget ovanligt), men var glad över att iaf få slå ner röven.

Dukade undan, gick ifrån köket nån minut, väl tillbaka hade Emma hunnit ösa färs över köksbordet o grönsaker på golvet. Börja om. Under tiden välter samma skitunge en tillbringare saft över diskbänken. Not så jävla fun.

Bort med micro, kaffebryggare o skit...torka...svära...slänga fler i badet.

Ut med hunden, ta en dust med barnen om huruvida de fick leka med kompisar mer idag (kväll!) eller inte. Blev inte! Tömma en tvätt, starta en ny. Dammsuga övervåningen, trappan och ge fan i att våttorka golvet som verkligen behövdes.

 

Nu ska jag lägga barnen för jag orkar fan inte ett skit till idag. Ta ett varmt bad o äta nåt kanske...gjorde ju jordgubbspaj som står orörd. Ska kanske drömma om när min tid för slappa kommer...?

 Tiden då jag kan slå ner mig när jag vill o inte när de andra tycker att det passar. Tiden då jag får ut o roa mig, prata ostört med andra vuxna och dricka mig smått berusad.

 

Alltså, jag är inte bitter. Jag unnar barnen lek o kompisar. Jag unnar de större att få mer frihet och jag unnar Jonas att få gå ut o träffa komisar o ha kul.

Jag är ju egentligen hellre hemma. Men just idag känns det ruttet värre.

Är väl för att ryggen värker satan o jag är förbannat trött på att aldrig få vila...o på att hela dagen ha gjort tusen saker. Det mesta för andra! Somjävlavanligt!

 

 

 

 

Min familj är det finaste jag har!

Jag älskar dem alla, över allt annat.

Att de gav lite respons på det jag gör för dem hade ju varit lite kul förstås, särskilt en dag som denna då gravidhormoner flödar och tröttheten tar över efter att ha slitit som ett jävla djur.

Slitit för deras skull, för att de ska få ha kul o bra.

Men, som sagt, jag älskar dem! Vill inte byta!

 

 

 

 

Å nä, jag betackar mig skitkommentarer från folk som gnäller över att jag gnäller.

Gnäll över er egen skit istället, det gör jag.