Söndag em...

...och jag väntar på att åka till bion o hämta hem Albin, Sofia och Stina.
Flygplan 2 :)  Det var nöjda ungar jag släppte av där tidigare. 

Är lite sliten. 
Jobbade inatt och eftersom Jonas jobbar hel dagarna i helgen så ses vi knappt i dörren.
Anna var snäll o kom hit efter sitt jobb på middan och tog barnen en stund så jag fick lägga mig.
Sen beställde vi pizza innan jag körde barnen på bio :)
Inatt ska jag ut o jobba igen.
Det gäller att vara med o tacka ja till de vikariat som erbjuds :)

Igår var jag på Me & I hos finaste Karin :)
Köpte en jättefin top till Sofia (som säkert Stina o snart Emma oxå kan ha!).
Blev så kär i den då jag såg den i Carolas blogg :)
Annars är jag inte mycket för Mr & I.
Hutlösa priser och dessutom 49:- i porto...o faktureringsavgift om man inte pröjsade med kort inom två dagar.
Så jag slängde in en betalning på stört ;)
 


Bakade chocolate-cookies på fm.
Riktigt goda :)


Oxå en goding :)

Livet är skört

I kväll i spabadet såg vi Anthon o en kompis komma gående.
-världens finaste Anthon, sa jag.
Varpå Albin säger:
-men du vet väl att han har en kompis som heter Anton oxå? 

Haha. I know.
Men mina ungar är finast i världen.
Alla nio.
Jag älskar dem ändlöst!

Idag fick jag veta något hemskt.
En person, som jag själv kom i kontakt med via bloggresan i vintras, har drabbats av det ofattbara.
Jag känner inte den här mamman. 
Jag känner inte hennes familj.
Men hon var ärligt och uppriktigt intresserad av mig o min familj.
Hon berättade öppenhjärtligt om sin egen familj...fyra barn...
Hon talade särskilt om ett av barnen.
Å nu finns han inte mer.
Det är så tragiskt så det finns inte ord.
Det har malt i mig hela dagen.
Hur överlever man???

Hur överlever man ens barn?

Jag läste en blogg tidigare...
Mamman, tror hon hette Linda, förlorare sin två veckor gamla son helt oväntat.
Läkarna kunde inte ge någon mer förklaring än plötslig spädbarnsdöd.
Fem år senare förlorade hon sin femtonåriga dotter i en bilolycka.
Båda fallen lika plötsliga och tragiska.
Men trots att hon älskade sina båda barn lika mycket så var hennes sorg för dem helt olika.
Sonen som bara blev två veckor hade hon så mycket förhoppningar och drömmar om.
Vad ville han göra, vad skulle han bli?
Dottern, som redan var en personlighet, en person med egen vilja, talan och styrka.
En ung tjej som ville bli sjuksköterska och som älskade sina småbröder, kompisar och pizza. Som drev sina föräldrar till vansinne och som gav dem så mycket skratt.

Jag har ingen sorg och jag önskar att jag slipper.
Å jag hoppas att fina M, med det vackra stora hjärtat, tar sig genom denna sorg.


Peace.


RSS 2.0